Jag känner i kroppen att jag lagt på mig, tro mig. Jag känner min kropp. En jobbig känsla av att känna sig svullen. Detta i kombination att jag inte är hemma gör hela processen lite extra ångestladdad. Hemma i mina rutiner rör jag på mig och äter regelbundet. Här ute på landet slappar jag och frossar lite när som. Mina sex mål om dagen kommer ur balans. En veckas extra kilon kommer läggas på mig och det kommer att ta minst tre veckor att bli av med det.

Jag har tagit med mig joggingskorna och ska försöka komma iväg på löprunda. Allt skulle kännas så mycket skönare om jag fick röra lite på mig. Förmodligen sitter detta enbart i min skalle. Inbillning och pyskiskt, men oavsett det. Det är en jobbig känsla att känna kroppen svälla när man vill åt motsatt håll.

Samtidigt vet jag att ingen tvångsmatar mig. Jag är min egen feeder så att säga. Istället för att deppa ska jag ta mig samman och njuta. Hellre nästan rätt än helt fel. En sak som är av vikt för mig att tänka på är de resultat jag uppmått hitintills. 86.1 kg har jag inte vägt sedan tio år tillbaka. *spänner armen och pussar min vänstra biceps* Jag är duktig och kämpar på. Fetmaångest kommer och går.

Först vill jag bara säga att alla knep är bra, utom de dåliga. Har du hittat ett sätt som passar dig och som du mår bra utav är det bara att fortsätta.

Läkaren jag träffade idag berättade att det enligt rådande forskning finns fyra parametrar som visat sig oumbärliga i viktminskningssammanhang.

1. Äta regelbundet
2. Motionera regelbundet
3. Vägning regelbundet, gärna dagligen
4. Del eller heltidsarbete

Det fina med mandometerklinken är att de har 5-års uppföljning efter att patienten blivit friskförklarad. Detta för att se att personen inte faller tillbaka i gamla mönster. Alldels strax ska jag och Lovan ta oss till Huddinge för ett återbesök.

Det kanske är svårt att se med tanke på att jag bär en prickig klänning. Hursomhelst skiljer det 12 kg mellan bilderna. 99 kg vs. 87 kg. Nu ska jag ut och jogga.

Jag äter inte rent godis, men däremot händer det att en och annan hallonpaj med vaniljsås slinker ner i kistan när jag är ute och fikar. Jag sockeravgiftade mig i början på mitt trim och slim projekt. Nu har jag fallit tillbaka. Sockerdjävul vik hädan! Jag korsar min fingrar och gör från och med idag en extra kraftansträngning för att undvika sockerknarksträsket.

Såfort jag kommer ur balans och tappar mina rutiner så ballar allt ut. Dominoeffekten. Jag har inte haft bra rutiner sedan dagarna innan jag for till småland och det är flera veckor sedan nu. Jag har börjat slarva med maten. Äter inte regelbundet och äter stora portioner. Det märks på en gång. När jag inte äter på fasta tider blir jag skum i kroppen.

Efter dagishämtningen idag stannade jag och handlade. Köpte mat och en påse cashewnötter. Nötterna försvann i ett nafs och ligger nu i min mage. Eftersom jag för ett par år sedan låg i farozonen för en ätstörning passar jag mig noga för att hamna där igen. Det är inte okej att hetsäta varesig det är nötter eller blåbär.

Jag har ett mål och det målet är att väga kring 77 kg. Just nu är det som om mina trim och slim ambitioner försvunnit. Jag har fallit tillbaka i ett sockerbegär där dagens fika är ett måste. Lattemammaträsket är djupt och jag sjunker. Nu är ett sådant tillfälle då jag har nått den där berömda platån. Det händer ingenting. Jag står relativt stilla. Om jag bara går ner 2-3 kilon så kommer jag få en kick och bli sporrad. Men nu är +/- 1 kg som en fis i rymden. Det bekommer mig inte.

Nu känns det även som om jag svikar mina promenadvänner för i ärlighetens namn har jag knappt vågat använda stegräknaren sedan jag kom hem från Växjö. Skärpning Apa!!!

91.0 kg stannade vågen på idag, vilket betyder en viktminskning på – 0.6 kg

Nu är det dags att fokusera lite. Från och med idag gör jag en kraftansträngning.

Jag har stått helt stilla. What a surprice med tanke på att dagarna har spenderats med att äta i två veckors tid. 92.6 kg precis som förra veckan. Det ska bli mycket intressant att se vad vågen där hemma visar imorgon bitti.

I viktminskningperspektiv har Smålandstrippen varit en ”killer” för min braiga nedåttrend. Det har varit svårt att kontrollera födointaget. Av någon märklig anledning har jag släppt alla hästar lösa, något som märks. Jag känner det tydligt i byxorna.

Jag har plötsligt börjat känna mig obekväm i kroppen. Pösig. Det är ett tydligt tecken på viktuppgång.

Nu är det inte så att jag deppar ihop och tycker att livet är värdelöst. Jag är glad ändå och jag mår bra. Det känns bara så typiskt att surt förvärvade minustecken helt plötsligt blir plus. Allt jobb förgäves. Tillbaka på ruta ett. Anyhoo. Det återstår att se på hemmavågen om en dryg vecka.

Tisdagsvikten slutade på denna siffra: 92.6 kg. Kanske en orättvis invägning eftersom det inte alls är denna våg jag brukar ställa mig på. Men, just nu är det den enda vågen som finns att tillgå och då är det sanningen. Det finns ju faktiskt en risk att jag har gått upp. Mamma lagar nämligen världens godaste mat och vi thaimatfrossar så att säga. +1.8 kg…

Denna bilden sitter inramad på väggen hemma hos mammie. Jag älskar den. Det var en underbar sommardag och jag hade en av mina favoritklänningar på mig. Jag blir så glad när jag ser den och blir extra peppad att fortsätta kämpa. Även om det känns lite motigt just nu så ska jag kämpa, kämpa, kämpa. Det får ta den tid det tar. Men ner ska jag.

Allt går åt rätt håll tills det plötsligt vänder. Enligt mammies våg har jag gått upp. Jag pratar inte gram utan kilogram. Det värsta är att jag tycker mig SE det också. Inbillning? Oavsett så KÄNNS det och det är ingen rolig känsla.

Det betyder att jag snart har nått mitt andra delmål. 100 gram kvar sedan är det tjihoo och klackarna i taket.
Förra veckan vägde jag 92 kg. Jag  har alltså gått ner 1.2 kg under veckan som gått. Heja mig!