Det beräknade datumet för förlossningen var söndagen den 23 september. I skrivande stund minns jag inte alls vad vi gjorde den dagen, men jag antar att vi bara njöt och var förväntansfulla.

På måndagmorgon hade jag en skum känsla i kroppen när jag vaknade. Jag har aldrig kännt några sammandragningar eller förvärkar under graviditeten och det som kändes nu var bara en molande värk i magen. Som förstadiet till mensvärk. Men ändå inte. Det gjorde inte ont, kändes bara skumt.

Under förmiddagen bestämdes en spontanfika med några vänner. Jag tog en snabbdusch och när jag var mitt uppe i tvagningen skymtade jag något litet rött i vattnet. Det var inte större än en nagel, konsistensen var slemmig och hjärtat slog ett extra slag.

"Är det detta som är den omtalde slemproppen???"

Jag ringde SÖS och fick bekräftat att det förmodligen var en liten del av slemmisen som gått. Jag blev lyrisk och ringde en väninna för att berätta. Sen ringde jag min sambo. Jag minns att jag blev förvånad att det hade kännts så självklart att ringa min tjejkompis först. Vi hade ju nyss pratat med varandra och min kvinnliga intuition sa mig att en annan höggravid kvinna bättre skulle förstå lyckan av att en slembit lossnat från än vad en man skulle göra.

En par timmar senare satt fyra höggravida tjejer på ett fik i skatteskrapan och pratade förlossning, sammandragningar, lägenheter och annat mysigt. Jag blev lyrisk över H:s förslag att sammanstråla på Riche. När fikan var slut och vi skildes åt var sista meningen:

- Riche på onsdag. Vi ses.

Fortsättning följer...

2007-11-22 @ 20:51:25

Här kommer en hälsning från min lilla kupa. Befinner mig fortfarande i ett kärleksfullt lyckorus tillsammans med min lilla familj. Bloggandets värld känns just nu ganska så avlägsen.

Kanske fortsätter att skriva här lite sporadiskt ett tag till.

Vi mår fantastiskt bra allihopa.

Det blev en son. Han föddes den 25 september. Förlossningen gick bra och jag rekomenderar alla kvinnor att föda barn. Jag vill göra det minst tre gånger till.

2007-10-26 @ 00:32:15

Tills Bebbe är beräknad att komma ut. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att förlösas. Det finns inga tecken som tyder på att något är på gång.

Jag ska bli mamma.
Jag ska bli mamma...

Orden känns bra och smakar bra.

Snart ska jag föda ut vårt barn.
Lillbebben som legat där sen årsskiftet.

Innerst inne fattar jag inte vad som komma skall.
Allt känns väldigt surrealistiskt.

2007-09-19 @ 05:37:06

... SOVA.

Slog upp de stora bruna strax innan klockan slog tre och här är jag. Klarvaken, full med energi och en smula frustrerad.

Jag har roat mig med att borsta ut håret, noppat ögonbryn, filat fossingarna, rakat benen/armhålorna, ätit smörgås och surfat.

2007-09-19 @ 05:32:19

2007-09-16 @ 16:44:37

Fast det kändes som en evighet. Jag stod där mitt på torget och grät hysteriskt. Det kom fram ett äldre par.

- Vi såg allt som hände. Vi berättade för greken att du kastade kebaben på honom. Bra gjort. Du kommer få en ny.
Det kom fram fler vittnen och frågade hur jag mådde. Jag hade polisen i telefon och lämnade signalemente på hur idioten såg ut. Han lallade fortfarande runt. Många vittnen hade följt efter honom för att hålla lite koll på vart han befann sig. Greken kom fram med en ny kebab och tröstade mig.

- Inte vara ledsen, sa han och kramade mig.

Jag hade tappat aptiten. Något som gladde Karamelle som glatt åt upp allt förutom fefferonin. En dam kom fram.

- Vad bra att kastade kebaben på honom, det var det minsta han skulle ha. Lilla vännen gråt inte. Hon fiskade upp ett gäng servetter från sin handväska och erbjöd sig sedan att slänga kebabpappret jag hade i handen.

Tre polisbilar gled fram över torget. Den ena patrullen fångade in knarkaren, den andra patrullen satt hos mig och samlade in mina uppgifter, den tredje patrullen pratade med vittnen. Efter en dryg kvart var allt klart. precis när polisen frågade om de kunde lämna mig ringde Bubben. Han befann sig i närheten och kom som ett skott. Det tog en minut sedan satt han bredvid mig och såg polisbilarna rulla iväg. Greken kom tillbaka och gav mig en kopp kaffe.

Jag berättade vad som hänt och grinade lite till. Vittnen gick förbi och önskade mig lycka till med bebisen. Det var en absurb känsla att gå över torget. Folk kom fram och skulle prata, frågade hur jag mådde, berättade att de skrivit upp sig som vittnen osv. Vi stannade och tog en mjukglass.

Slutet gott allting gott.

2007-09-13 @ 15:12:17

Idag känns det som ett minne blott. Men igår var jag ganska så uppskakad.

Jag och Karamelle gick en långpromenad. Vi rundade hela Södermalm och på vägen hem stannade vi till vid Medborgarplatsen. Magen skrek:

- MAAAAAAT!!! 

Jag kunde inte göra så mycket mer än att lyda. Jag beställde en kebab i en av kioskerna vid Medis. Sattte mig till ro på en av bänkarna. Efter tre tuggor på min kebab tittar jag upp och ser en man komma gåendes mot mig i hög hastighet. Han var bara 2-3 meter ifrån när jag upptäckte honom, så inom loppet av en tusendels sekund står han mitt framför mig.

Han började ta på hunden och gruffa.
- Fin vovve. Är den farlig, bits den?
- Backa, sa jag. Rör inte hunden.
Han fortsatte gruffa och Karamelle som är världens snällaste hund blev skitglad att någon ville klappa henne. Hon börjar vifta på svansen.

Jag ställde mig upp och han tog ett steg närmare och knuffade mig bakåt. Vi småspringer ett par steg från bänken, han springer efter och sparkar Karamelle tre gånger. Jag stannar och blir helt till mig.
- Ge fan i min hund, skriker jag.

Han knuffar mig och bufflar på ganska hårt, jag tappar balansen men lyckas klara mig från att trilla. Han vänder sig om och går. Jag är chockad och jävligt förbannad. Någonstans inom mig pyr det oc jag öppnar munnen. Det kommer ett vrål som inte är av denna värld. Ett vrål i sanna urtidsandan.

- JÄVLA IDIOT. DU SKA GE FAN I ATT SPARKA MIN HUND. ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER???!!!???!!!

Det känns som om tid och rum upphör. De som inte har sett vad som pågår blev uppmärksammade nu för det gick inte undgå mitt vredesutbrott.

Jag tar kebaben och sular den på honom. I samma stund som den träffar går en kall kår längs ryggraden på mig. Det var en fullträff i nacken på honom och kebaben rinner ner längs ryggen på honom. Jag hann tänka:
"Nu kommer han vända om och slå ner mig." Men det gjorde han inte. Han lunkade vidare.

Jag ringde polisen...

To be continued. Måste kolla potatisen...

2007-09-13 @ 14:45:06

- Hej. Jag ringde tidigare idag och lade undan en mp3-spelare. Här är bokningsnumret.
- Ööööhhhh, öööööhhhh, ööööhhhh... Det måste blivit något fel. Den finns inte kvar.
- Okej. Det var ju lite märkligt. Det fanns liksom en anledning till att jag ringde. Jag ska föda barn vilken dag som helst och lite svårt för att ta mig. Hade ni inte haft den hade jag inte åkt hit.
- Öööööhhhh, ööööhhh... Näääähhhh...
- Du får gärna erbjuda mig en likvärdig spelare för samma pris.
- Aaaaaa... Du kan få köpa den här...
- Det blir jättebra. Tack.
- Lycka till med bebisen.
- Tack.

Istället för en Philips fick jag köpa en Logic. Den hade fler funktioner och kostade egentligen 699 kr. Kors i taket. El Giganten lade två fingrar i kors och ägnade sig åt service. Det tackar vi för.

2007-09-13 @ 13:47:33

Snälla sluta! Jag vill gärna behålla mina ben.

Det känns som om bägge mina ben är på väg att lossna från bäckenet. En mycket obehaglig känsla må jag säga. Jag tror det beror på alla gårdagens långpromenader. 2 timmar med Karamelle och en timma med Darling.

Hoppas det går över.

2007-09-13 @ 10:47:45

Eftersom jag är en livsnjutare av högsta rang var jag igår inne på  "Lush" i Götgatsbacken och köpte på mig diverse badbomber, massageoljor och tvålar.

Tjejen som hjälpte mig i butiken var världens sötaste. Min inledningsfras var:

- Hej, jag ska föda barn inom 24 dagar och skulle vilja ha lite lyx i tillvaron tills Bebbe ploppar ut.

Hon guidade mig genom tvålarna och badbombernas förtrollade värld. Slutligen hittade jag ett gäng väldoftande produkter, betalde och tackade för god service. Jag hann aldrig bada igår, men ska göra det idag.

2007-09-13 @ 10:40:40

Nu ska jag bege mig till elgiganten. Där ska jag införskaffa mig en mp3-spelare för en billig peng. Har precis ring och lagt undan den. "Philips Mp3 player -  1GB" för endast 299 kr. Vilket kap.

Den ska fyllas med bra föda barnmusik.

2007-09-13 @ 10:24:23

Igår var svärfar hemma hos oss på middag. Vi följde med honom hem. Barnvagnen har stått förvarad där sedan vi köpte den, vi har inte haft någon plats i vår lägenhet. Det har ju varit "hej-kom-och-hjälp-mig" i vårt hem hela sommaren. Nu börjar vi dock få lite ordning.

Det måste bero på mitt boande i grottan. Nu får dock barnvagnen plats i hallen, vi har äntligen kastat ut ett fult skåp som stått där och tagit plats.

Som sagt. Vi följde med svärfar hem och sedan tog vi en kvällspromenad hem. Vi turades om att rulla vagnen. En ganska skum känsla, men jag gillade det. I skrivande stund sparkar Bebbe och inom en snar framtid kommer Bebbe glida runt i denna fina vagn.

2007-09-13 @ 10:00:35

Att mina tår sett ut som små prinskorvar sedan en lång tid tillbaka är väl okej. Men nu påminner mina fingrar om ett paket 10-pack Choritzo.

Vilken duktig kropp till att binda upp mycket vatten. Bra där. Känns helt mongo att knappa på tangetbordet.

2007-09-13 @ 09:27:04

Har precis kommit hem och är fortfarande helt skakig. Trots att det snart är över två timmar sedan det hände. Jag blev överfallen av en knarkare vid Medborgarplatsen när jag var ute och gick med Karamelle.

Han sparkade hunden tre gånger, puttade mig och var riktigt jävla hotfull. Det kom tre polisbilar. Den ena plockade in knarkaren, den andra patrullen tröstade och förhörde mig, den tredje patrullen samlade in vittnesmål. Det fanns mycket vittnen. Det var många som kom fram och tröstade mig när jag stod där helt skakig och chockad.

För första gången i mitt liv har jag blivit överfallen och för första gången i mitt liv har jag fått en chock. Läskigt som fan. Trodde aldrig att jag skulle sluta skaka.

Skriver mer sen, måste sova.

2007-09-12 @ 15:36:11

Känner mig trött och mosig.

Om en timma ska jag till mödravårdcentralen på rutinkontroll. Det är första gången inte älsklingen är med. Vi skämtade lite igår kväll och sa att jag skulle säga till barnmorskan att vi gjorde slut efter förra besöket.

Förra besöket var nämligen ganska så dynamiskt. Mina hormoner hade tagit någon form av droger och var helt uppspeedade. Barnmorskan hade frågat J hur det kändes såhär i slutfasen och han svarade:

- Apan börjar bli så jäkla jobbig. Minsta lilla och hon tror att det är dags att åka in. Hon hoppas så mycket på att barnet ska komma ut att hon försöker forcera ut det på ren vilja. Inbilla sig värkar eller fostervattenavgång.

Jag blev skitsur. Dels för att det var en grov överdrift och dels för att jag kände mig lite dum. Dramaqueen som man är ställde jag till en scen.

- Jaha, där ser man. Är det så du ser på saken. Okej, då kanske du vill att jag enbart ska hålla käften när jag har förvärkar och sammandragningar? Du kanske inte vill att jag ska berätta för dig att jag har ont, mår dåligt är orolig för något? Du kanske är inte är ett minsta jävla dugg intresserad av att jag bär på ditt jävla barn? (Där fick jag ett sting av dåligt samvete, det är ju vår älskade bebbe som ligger i min mage, inte hans jävla barn, förlåt bebis.) Du kanske inte ens är intresserad av att följa med på förlossningen...!!!

Observera att detta inte tillhör min normala och vanliga jargong. Detta var hormonerna som talade. Både älsklingen och barnmorskan blev helt förstummade. Själv började jag grina.

Nejdå, vi har inte gjort slut. Sanningen är den att han var tvungen att åka till jobbet. Men det skulle vara kul att skoja med barnmorskan.

Nu ska jag försöka sova en snabbis. Adios.

2007-09-12 @ 10:13:09

Igår kväll trodde jag att jag skulle dö och var helt övertygad om att barnet skulle ploppa ut. Jag blev trött redan runt 19. Första tanken var:

"Om jag är så här trött nu, betyder det nog att jag ska somna tidigt ikväll, så jag kan vakna i natt av att vattnet går eller att värkarbetet sätter igång."

Jag erkänner att det låter en smula långsökt, men precis sådär knäpp har jag blivit. Jag försöker överlista kroppen och utmanar verkligen den kvinnliga intuitionen. Det skulle ju vara en skön känsla att berätta för bebbe om när bebbe blir stor:

"Jag visste att du skulle komma exakt den dagen, jag kände det på mig."

Hursomhelst. Efter att jag varit iväg och handlat ställde jag mig och lagade mat. Darlingen var iväg och tränade och jag hade en vag känsla av att han var lite sur på mig. Han verkade nämligen inte särskilt imponerad över hur jag spenderade gårdagen. Hemmet såg kaotiskt ut och jag "som bara går hemma och dräller hela dagarna, varför gör jag inget vettigt???"

För att överraska honom och göra honom lite glad fixade jag middag och städade. Jag tände två långa ljus som vi har placerade på matbordet, sedan tände jag 50 värmeljus och placerade ut i lägenheten. Jag låste ytterdörren med bägge låsen och sedan hoppade jag in i duschen. Nyduschad, nyfixad och fin exakt tajmat kom han hem. Vi hade myspysmiddag och för andra gången på en och samma dag infann sig känslan "att vi ska föda barn i natt."

Mensvärk och förvärkar har jag ju haft i flera dagar, barnet ligger fixerat sedan flera veckor tillbaka och igår kväll började det stråla och göra ont vid ryggslutet.

Vi har målat upp en liten bild om hur vi tror att det kommer gå till när allt sätter igång. Vi ska vara hemma, värkarbetet sätter igång. Vi lagar lite lyxig mat som vi avnjuter med tända ljus och kanske lite bubbel. Vår sista romantiska måltid som ickeföräldrar. Värkarna fortsätter. Vi lägger oss i sängen och gosar. Han masserar mig och pussar mig på pannan, vi försöker slappna av i värkarna. Vi stannar hemma så länge det är möjligt och sen försöker vi promenera till Södersjukhuset. Det tar bara 15 minuter. Att röra på sig är det bästa man kan göra för att öppna upp sig sina 10 cm. Huga. Shit pommes, det ska ut en bebbe.

Det där var vår lilla målbild. Som vi önskar att det blir. Igår kväll när vi satt där och tittade varandra djupt in i ögonen kändes det verkligen som att det skulle kunna vara dags. Men ingen bebbe har ploppat ut och som jag sagt tidigare, så känns det innerst inne som om jag kommer gå över tiden maximalt. Det skulle vara så typiskt eftersom jag är en ganska rastlös och framförallt otålig människa.

Är det något man får lära sig under en graviditet är det att ha tålamod. Första 20 veckorna var sega, från 20 veckor fram till nu har allt kännts som om det gått fort. Från vecka 39 till förlossningen känns som härifrån till evigheten.

2007-09-12 @ 09:56:18

Vi bråkar inte särskilt ofta här hemma. Däremot har vi dynamiska diskussioner med jämna mellanrum. Vi är väldigt olika ibland. 

Ett standardtillfälle då vi alltid ryker ihop är frukostar då vi har leverpastej hemma. Jag brer smör på mackan, sedan leverpastej. Han brer bara leverpastej, inget smör. Sedan tjatar han sönder mig gång på gång om att man inte behöver ha smör på mackan om man äter leverpastej. 

- Jag tycker det är godare, fräser jag. 
- Ibland måste man göra avkall på sånt som är gott, mothugger han. 
- Ta hand om din egna fetma, fräser jag. 
 
Sanningen är att vi de sista nio månaderna förvandlats till två riktiga knubbsälar. Jag har lagt på mig 13 nya kilon och han har blivit skengravid, såsom många andra pappor genom tiderna. Men i detta läget spelar det verkligen ingen roll. Så länge jag lever och så länge jag äter leverpastej kommer jag ha smör på magen. Oavsett om det skapar frukostkrig.

2007-09-12 @ 09:35:57

Varje kväll i samband med att väckarklockan ska ställas och vi ska krypa till kojs brukar vi stämma av vilken tid darling ska upp. Han har förmånen att kunna flexa lite som han vill. Sen pratar vi lite om morgondagen, kanske planerar något vi ska hitta på. Slutfrasen innan vi släcker lampan är alltid:

"Förutsatt att vi inte föder barn i natt."

Ska nog ta och införa den i bloggen också.

2007-09-11 @ 20:12:34

My lord vad trött man kan bli. På en och samma gång. Någon kom och slog mig i huvudet med en hammare. Ja så känns det.

Hela kvällen har jag hållt på med "boandet i grottan". Jag gillade verkligen det uttrycket. Bordsdukar har sytts upp till förbannelse. Jag har tillverkat två tavlor som ska hänga i köket. Nu ska jag lägga upp ännu en duk, sen får det vara nog. Den första blev jättebra, men det missmatchade när jag hängde upp tavlorna.

Vi har ingen föda hemma. Snyft. Jag måste bege mig ut och försöka hitta något ärbart. Magen kurrar och blodsockret sjunker snabbare än snabbast. Inte ens en torkad brödskiva finns och det funnits hade det inte funnits något att äta till.

Bebisen sparkar frenetiskt. Undrar vad den vill. För min överlevnads skull stänger jag nu av datorn och koncentrerar mig på det primära. Äta & sova. (Kanske föda barn.)

2007-09-11 @ 20:09:08

Jag har själv inte lyckats fånga detta på bild, men jag har dock sett det ett flertal gånger. När bebbe tar spjärn mot magen.



Riktigt häftigt.

2007-09-11 @ 17:24:54