Idag känns det som ett minne blott. Men igår var jag ganska så uppskakad.

Jag och Karamelle gick en långpromenad. Vi rundade hela Södermalm och på vägen hem stannade vi till vid Medborgarplatsen. Magen skrek:

- MAAAAAAT!!! 

Jag kunde inte göra så mycket mer än att lyda. Jag beställde en kebab i en av kioskerna vid Medis. Sattte mig till ro på en av bänkarna. Efter tre tuggor på min kebab tittar jag upp och ser en man komma gåendes mot mig i hög hastighet. Han var bara 2-3 meter ifrån när jag upptäckte honom, så inom loppet av en tusendels sekund står han mitt framför mig.

Han började ta på hunden och gruffa.
- Fin vovve. Är den farlig, bits den?
- Backa, sa jag. Rör inte hunden.
Han fortsatte gruffa och Karamelle som är världens snällaste hund blev skitglad att någon ville klappa henne. Hon börjar vifta på svansen.

Jag ställde mig upp och han tog ett steg närmare och knuffade mig bakåt. Vi småspringer ett par steg från bänken, han springer efter och sparkar Karamelle tre gånger. Jag stannar och blir helt till mig.
- Ge fan i min hund, skriker jag.

Han knuffar mig och bufflar på ganska hårt, jag tappar balansen men lyckas klara mig från att trilla. Han vänder sig om och går. Jag är chockad och jävligt förbannad. Någonstans inom mig pyr det oc jag öppnar munnen. Det kommer ett vrål som inte är av denna värld. Ett vrål i sanna urtidsandan.

- JÄVLA IDIOT. DU SKA GE FAN I ATT SPARKA MIN HUND. ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET ELLER???!!!???!!!

Det känns som om tid och rum upphör. De som inte har sett vad som pågår blev uppmärksammade nu för det gick inte undgå mitt vredesutbrott.

Jag tar kebaben och sular den på honom. I samma stund som den träffar går en kall kår längs ryggraden på mig. Det var en fullträff i nacken på honom och kebaben rinner ner längs ryggen på honom. Jag hann tänka:
"Nu kommer han vända om och slå ner mig." Men det gjorde han inte. Han lunkade vidare.

Jag ringde polisen...

To be continued. Måste kolla potatisen...

2007-09-13 @ 14:45:06