Igår kväll trodde jag att jag skulle dö och var helt övertygad om att barnet skulle ploppa ut. Jag blev trött redan runt 19. Första tanken var:

"Om jag är så här trött nu, betyder det nog att jag ska somna tidigt ikväll, så jag kan vakna i natt av att vattnet går eller att värkarbetet sätter igång."

Jag erkänner att det låter en smula långsökt, men precis sådär knäpp har jag blivit. Jag försöker överlista kroppen och utmanar verkligen den kvinnliga intuitionen. Det skulle ju vara en skön känsla att berätta för bebbe om när bebbe blir stor:

"Jag visste att du skulle komma exakt den dagen, jag kände det på mig."

Hursomhelst. Efter att jag varit iväg och handlat ställde jag mig och lagade mat. Darlingen var iväg och tränade och jag hade en vag känsla av att han var lite sur på mig. Han verkade nämligen inte särskilt imponerad över hur jag spenderade gårdagen. Hemmet såg kaotiskt ut och jag "som bara går hemma och dräller hela dagarna, varför gör jag inget vettigt???"

För att överraska honom och göra honom lite glad fixade jag middag och städade. Jag tände två långa ljus som vi har placerade på matbordet, sedan tände jag 50 värmeljus och placerade ut i lägenheten. Jag låste ytterdörren med bägge låsen och sedan hoppade jag in i duschen. Nyduschad, nyfixad och fin exakt tajmat kom han hem. Vi hade myspysmiddag och för andra gången på en och samma dag infann sig känslan "att vi ska föda barn i natt."

Mensvärk och förvärkar har jag ju haft i flera dagar, barnet ligger fixerat sedan flera veckor tillbaka och igår kväll började det stråla och göra ont vid ryggslutet.

Vi har målat upp en liten bild om hur vi tror att det kommer gå till när allt sätter igång. Vi ska vara hemma, värkarbetet sätter igång. Vi lagar lite lyxig mat som vi avnjuter med tända ljus och kanske lite bubbel. Vår sista romantiska måltid som ickeföräldrar. Värkarna fortsätter. Vi lägger oss i sängen och gosar. Han masserar mig och pussar mig på pannan, vi försöker slappna av i värkarna. Vi stannar hemma så länge det är möjligt och sen försöker vi promenera till Södersjukhuset. Det tar bara 15 minuter. Att röra på sig är det bästa man kan göra för att öppna upp sig sina 10 cm. Huga. Shit pommes, det ska ut en bebbe.

Det där var vår lilla målbild. Som vi önskar att det blir. Igår kväll när vi satt där och tittade varandra djupt in i ögonen kändes det verkligen som att det skulle kunna vara dags. Men ingen bebbe har ploppat ut och som jag sagt tidigare, så känns det innerst inne som om jag kommer gå över tiden maximalt. Det skulle vara så typiskt eftersom jag är en ganska rastlös och framförallt otålig människa.

Är det något man får lära sig under en graviditet är det att ha tålamod. Första 20 veckorna var sega, från 20 veckor fram till nu har allt kännts som om det gått fort. Från vecka 39 till förlossningen känns som härifrån till evigheten.