Fast det kändes som en evighet. Jag stod där mitt på torget och grät hysteriskt. Det kom fram ett äldre par.

- Vi såg allt som hände. Vi berättade för greken att du kastade kebaben på honom. Bra gjort. Du kommer få en ny.
Det kom fram fler vittnen och frågade hur jag mådde. Jag hade polisen i telefon och lämnade signalemente på hur idioten såg ut. Han lallade fortfarande runt. Många vittnen hade följt efter honom för att hålla lite koll på vart han befann sig. Greken kom fram med en ny kebab och tröstade mig.

- Inte vara ledsen, sa han och kramade mig.

Jag hade tappat aptiten. Något som gladde Karamelle som glatt åt upp allt förutom fefferonin. En dam kom fram.

- Vad bra att kastade kebaben på honom, det var det minsta han skulle ha. Lilla vännen gråt inte. Hon fiskade upp ett gäng servetter från sin handväska och erbjöd sig sedan att slänga kebabpappret jag hade i handen.

Tre polisbilar gled fram över torget. Den ena patrullen fångade in knarkaren, den andra patrullen satt hos mig och samlade in mina uppgifter, den tredje patrullen pratade med vittnen. Efter en dryg kvart var allt klart. precis när polisen frågade om de kunde lämna mig ringde Bubben. Han befann sig i närheten och kom som ett skott. Det tog en minut sedan satt han bredvid mig och såg polisbilarna rulla iväg. Greken kom tillbaka och gav mig en kopp kaffe.

Jag berättade vad som hänt och grinade lite till. Vittnen gick förbi och önskade mig lycka till med bebisen. Det var en absurb känsla att gå över torget. Folk kom fram och skulle prata, frågade hur jag mådde, berättade att de skrivit upp sig som vittnen osv. Vi stannade och tog en mjukglass.

Slutet gott allting gott.