... min första skoldag var att jag lade märke till att en av mina nyblivna klasskamrater hade en likadan ryggsäck som jag. Minns knappt hur ryggsäcken såg ut, men den var lila. Hon hette Tina och under de 9 år man går grundskolan ägnade vi de flesta åren tillsammans. När vi började gymnasiet gled vi ifrån varandra.

Det är något konstigt det där med barndomsvänner. Jag har inte kontakt med så många. Bara en. Den bästa någonsin. Min fru Helena. Jag älskar henne. Vi kanske hängde kanske inte så himla flitigt hela tiden. Sådant där går ju i perioder. De perioderna vi lekte hade vi otroligt mycket hyss för oss och såhär på äldre dar har vi mycket, mycket att skratta och förfasas över. Egentligen är hon inte min fru, men vi bodde tillsammans i min gamla lägenhet innan jag och min darling bestämde oss för att flytta ihop. Jag och frugan bodde på 28 kvadrat i närmare 8 månader. Smärtfritt må jag säga, två catfighter, men de var också de enda. Om man såhär i vuxen ålder tillåts att ha en bästa vän, så skulle jag säga att det är hon. Vi två kommer alltid hålla ihop. I vått och torrt.

Men det var inte dit jag ville komma. Nej.
Idag när jag satt på bussen till jobbet, klev det på en pappa med hans lilla son.

- Hej, titta på min keps. Är den fin? Den fick jag i skolan idag. Idag började jag ettan, sa han till mig med ett stort leende på läpparna.

Den lilla killen fick mig att reflektera över den där dagen, då man plötsligt befann sig på en skola, med massor av andra barn. Små människor som man plötsligt blev bunden till. Barn som är födda samma år och som bor i ungefär samma närområde sätts ihop i en grupp och bildar en skolklass. Utan att styra över det blir dom ihoptussade med ett tjugotal andra barn.

"Varsågod. Detta är din klass. Detta är människor som du ska gå på barnkalas hos och som du ska följa i 9 år. Hoppas du hittar dig en vän."

Är det inte så? Man tussas ihop och förväntas komma överrens och finna kamratskap. Fast man egentligen kanske är världens mest splittrade grupp, utan det minsta gemensamma intresse. I vuxen ålder väljer man själv vem man vill vara vän med eller inte. Man har roligt ihop, det finns en tillit och närhetskänsla.

Well. Jag tycker det är ganska intressant iallafall. Jag känner inte många som i vuxen ålder har kontakt med sina gamla skolkamrater. Nästa år firar jag och frugan 20-årig vänskap. Vi funderar på att dra en repa till Mongoliet då. Transirbirska Järnvägen har varit en dröm sedan jag var liten och nu har även frugan fått en gnista för det. Vi får se. Länge lever vänskapen.

2007-08-20 @ 16:10:01