... det går ner.

My lord, att vara gravid är som att åka en "berg-och-dal-bana" i humöret. De sista dagarna har varit rent ut sagt förjävliga.

Stackars älsklingen som råkar ut för mina hemska utbrott. Jag har varit helt hysterisk, lättretlig och galen. För två nätter sedan när vi skulle sova utlöstes en plötslig gråtattack för att min älskling inte höll med om att vi måste köpa en sängstomme.

Min lilla hang up på sängstomme försvann inte under natten. Längtan efter att ha en fin sängstomme med schyssta tillhörande sängbord blev starkare och starkare. Jag hittade en jättefin på blocket som jag ringde och berättade för älsklingen om. Han lät lagom road.

Summan av kardemumman blev att jag gick till en verbal attack när han kom hem.

- Jag hatar det här. Jag vill inte leva längre, jag tänker hoppa ut genom fönstret, lyckdes jag hulka fram mellan hysterisk gråt.
- Älskling. Det känns som om du överreagerar lite. Är det hormonerna?
- Du, detta har ingenting med graviditeten att göra!!! Jag vill döööööö!!!
- Älskade gumman. Det är klart att vi ska ha en sängstomme, men inte nu. Vi måste komma iordning med allt först. Vi får kolla sen i höst när vi får mer tid och plats, tröstade min darling.

Vilken tur att han är världens bästa och vilken tur att han tar mina psykbryt så bra. Idag känns allt bra. Klart vi inte ska ha en sängstomme. Inte just nu. Vi har faktiskt ingen plats för det.

Bryter hormonerna ner förståndet?