Tidigt i söndags morse ringde det på dörren. Det var kanske inte okristligt tidigt eftersom klockan precis passerade 11, men ändå. Jag drog på mig min rosa klänning och tassade upp. Tittade ut genom titthålet. Utanför dörren stod två små söta barn.

- Hej, vill du köpa jultidningar?

Jag blev helt paff, dels för att vi precis är på väg in i hösten och dels för att jag inte hört ordet "jultidning" på år och dar.

- Nej tack, vi ska inte köpa någon jultiding, sa jag.
- Okej. Tack ändå. Hej då, sa den lilla kille och vinkade menlöst.

Fortfarande paff drog jag klänningen över huvudet och kröp ner i den varma goa sängen igen.

- Det var två små killar. De sålde jultidningar.
- Vi ska aldrig köpa sånt, muttrade J.

Plötsligt fick jag dåligt samvete. Stackars söta små barn. De anstränger sig med livet som insats för att tjäna ihop en slant till jul. Jag kunde ju ha gett dom en chans. Jag menar, det finns säkert nån litet kakbok eller något annat som man kan ha nytta utav.

När jag var ett litet kid sålde jag också jultidingar. Jag nådde aldrig upp i de höga premierna. Folk ville ju aldrig köpa. Första året fick jag en ryggsäck, andra och tredje året ett tetrisspel. Jag lovade mig själv att när jag blir stor, då jävlar ska jag banka in en stororder. Nu råkade jag ut för min första jultidningssäljare och vad gör jag? Nobbar.

2007-09-11 @ 11:54:40