Varför är det tabu att tala om fetma?
06:36:30
Jag älskar min kropp. Benen är lite torra ibland, tånaglarna är lite hårda att klippa, fötterna har lite förhårdnade som stör men bortsett från det är allting med min kropp så himla bra.
Med risk att få tomater kastade på mig hävdar jag att ”normalviktiga” trivs bättre i sina kroppar än ”överviktiga”. Som överviktig kan man självklart intala sig själv att man duger som man är och att man tycker om sina kurvor. Tro mig, jag har varit där själv. När jag tittar på bilder tagna när jag vägde, 10, 15, 20, 25, och 30 kg mer än vad jag väger idag får jag en obehagskänsla i kroppen. Jag ser svullen, pluffsig och icke välmående ut. Känslan av att vara pluffsig och svullen kommer genast tillbaka och jag blir då påmind om hur jag mådde fysiskt av övervikten.
Jag har aldrig varit särskilt utseendefixerad. Vi är skapta som vi är och det bästa är att acceptera våra näsor, munnar, rumpor och bröst. Men en sak som vi ALDRIG ska acceptera med oss själva är fetma, därför att det är skadligt för kropp och själ. När jag hade som högst BMI låg det på 33 vilket är fetma. Jag mådde verkligen dåligt av det. Kroppen kändes tung och sinnet kändes tungt. Det är en knäck för självkänslan att aldrig kunna klä sig i sådant man tycker är fint. Så upplevde iallafall jag det. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag tror att fler överviktiga människor känner så.
Det verkar vara tabu att tala om fetma. Någon kan ju bli ledsen. Visst är det så, men väger man 30 kg för mycket kan det ju inte vara en direkt nyhet, snarare ett faktum. Att gå ner i vikt kräver mycket av en människa. Det handlar om att bryta vanor och framför allt att ändra sina vanor. Jag önskar att media kunde lägga om strategin och istället för att skapa vikthysteri med sina löpsedlar använda makten till att skriva om fetma i förebyggande syfte. Visa upp sådana som jag eller andra människor som lagt om sina kostvanor och på så vis inspirera andra männiksor.
OMG du ser verkligen tok-smal ut! Önskar att jag kunde se sådär smal ut!
Jag har gått igenom din vikt-resa och på alla bilder är du riktigt vacker, men jag då jag själv är och varit mer överviktig så vet jag att man känner sig tung och trist. Du har verkligen gjort ett super-jobb och jag hoppas att du inte känner annat är stolthet =)
Jag tycker det är skruvat angående en sak... Det är "fel" att prata om fetma för att folk kan bli ledsna, men det är helt ok att prata om hur smala folk är och nämna det för dem. Då menar folk att det är "komplimanger". Men för mig som är underviktig och som kämpar för att gå upp de där kilona så att jag kan känna mig friskare känns det trist när folk säger saker som "Äter du ingenting?", "Oj, vad smal du är", "Jag förstår inte att du inte går av på mitten" o.s.v. Dessutom är jag inte SÅ smal. När jag blev gravid fick jag näringsbrist p.g.a. att min kropp "arbetar" sig genom näringen snabbare än för många. Då gick jag ner 6 kg så jag vägde 46 som lägst innan det vände (efter sjukhusvistelse). DÅ var jag smal och dessutom gravid. Har du någon teori till varför fetma är tabu, men att smalhet inte är det? Är det p.g.a. att normen är "smal" och att vi matas med smala bilder i media?
